Stridsbergs roman försvinner i ett skrik

”Till kärlekens Antarktis” är ett intressant men inte helt lyckat experiment

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:
Nina Jeppson i Sara Stridsbergs ”Till kärlekens Antarktis” på Dramaten.
Foto: Sören Vilks
Nina Jeppson i Sara Stridsbergs ”Till kärlekens Antarktis” på Dramaten.

På sista sidan i Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis betonar författaren att hennes roman är en litterär fantasi och att alla karaktärer är fiktiva. Naturligtvis krävs en hel del fantasi för att berätta en så fantastisk historia ur en styckmördad kvinnas perspektiv, och cirkla så brutalvackert runt dödsögonblicket och ett spillt kvinnoliv.

När Nina Jeppsson gör entré klädd i vargskinn och tar avstamp i romanen för att iscensätta sin soloperformance, spolas varenda dokumentär association till Catrine da Costa-fallet bort. Likaså det mesta av romanen och dess karaktärer.


För snarare än att göra en scenisk överföring av Stridsbergs text iscensätter Nina Jeppsson sin egen fantasi om den. Som ett slags gestaltad litteraturkritik, skulle man kunna säga. Som sådan är Till kärlekens Antarktis ett intressant, om än inte helt lyckat, experiment.

Likt fjädrar från en dödsfågel rycker hon åt sig stridsbergska rader. Spinner sedan vidare kring kommunikation, ensamhet och infryst kärlek via Freud, Buddha och Aristofanes tal om kärleken. Det där ur Platons Gästabud om hur människorna ursprungligen var blobbar med fyra armar och ben, men klövs av gudarna och därför nu ständigt söker efter sin andra hälft.

Tidens och rummets astronomiska utplåning när döden öppnar porten mot evigheten speglas i Kent Olofssons voluminöst dramatiska ljuddesign och Johannes Ferm Winklers scenografiska videoprojektioner mot den slitsade fonden.


Svindlande rymdvyer och digitala, grafiska mönster minner om människans litenhet i världen. Den scenografiska kicken orsakar dessvärre en överdos för den ensamma aktören, som fysiskt tappar fotfästet i ett rumskoncept designat som för en arenashow.

Med mikrofonhjälp och distat burkig telefonröst lyckas Jeppsson som bäst framkalla mänsklig distans – ett eftermäle i form av genljud kompat av subtila hänvisningstoner. Men när hon står i en stor glasbur och skrikpitchar upp rösten blir det en ofrivillig bild av skådespelarens rädsla för att inte höras, snarare än ett konstnärligt övertygande försök att ge den mördade, tystade kvinnan röst.

Jag är verkligen inget fan av mikrofonförstärkt scenkonst, men när röstarbetet är så klent som Nina Jeppssons, och ingen regissör heller hjälpt henne att blåsa liv i textbehandlingens föreläsande entonighet, borde åtminstone vännerna i teknikerbåset ha försökt rädda Jeppsson från att drunkna i sitt eget konstverk.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.