Alla är inte mästare på ljud

Det slarvas med filmer och när ljudmiljön förändras kan vi gå vilse på riktigt

Av: Mikael Strömberg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mästarnas mästare ”där stråk- och slagverk pumpar upp klichébilden av blodtörstig kamp, krig, patriotism, hjältar” är ett exempel på ogenomtänkt ljud skriver Mikael Strömberg.
Foto: JIMMY WIXTRÖM
Mästarnas mästare ”där stråk- och slagverk pumpar upp klichébilden av blodtörstig kamp, krig, patriotism, hjältar” är ett exempel på ogenomtänkt ljud skriver Mikael Strömberg.

Hörseln fungerar rundstrålande och kan uträtta saker som synen går bet på. Vi kan till exempel se med öronen genom väggar och runt hörn.

För många år sedan gjorde jag en liten undersökning bland äldre i ett kvarter. Vissa hade bott hela sitt liv i samma hus. Nu klagade flera på att de hittade sämre jämfört med förr.

Varför? I omgivande kvarter hade gentrifieringen drastiskt förändrat stadens akustiska rum så pass att de boende hade svårt att orientera sig. Det lät annorlunda. De kunde inte längre mäta vägen hem via hörseln. Alltså gick de vilse.


Samma fenomen uppstår lätt när ljudet är ogenomtänkt. Vi hittar inte poängen, avsikten, funktionen. Till exempel i en film, där det som alltid upprättas ett audiovisuellt kontrakt mellan sändare, handling och mottagare.

Ibland misslyckas det kapitalt, som i dokumentären Clark – en rövarhistoria av Lise Bergvall. Filmen fallerar i sin mest grundläggande kommunikation genom att regissören använder sin egen favoritmusik och ett i övrigt undermåligt ljudhantverk.

I realityserien Husdrömmar Sicilien drunknar talet i italienska schlagers och slarvig dialogmix, i ett missriktat försök att skapa förväntan. Musiken lovar mängder av saker som inte kan infrias av storyn. Eller Mästarnas mästare där stråk- och slagverk pumpar upp klichébilden av blodtörstig kamp, krig, patriotism, hjältar.

Jag tänker på alla icke-platser med övergivna – och därmed ogenomtänkta – ljudmiljöer. Gågator, cykelbanor, parkeringshus, bostadszoner, gångtunnlar, busshållplatser. Torra, slutna, olustiga, döda ljudmiljöer som bit efter bit lägger beslag på naturens sista fria ytor.


Raka motsatsen måste vara den finländske arkitekten Alvar Aaltos sanatorium i Paimio från 1933 där han planerade in i minsta detalj så att suset från tallkronorna kan höras i rummen via en sinnrik fönsterkonstruktion. Vattnet från kranar träffar porslinet i en vinkel så att bruset reduceras. Till och med gångjärnen i dörrar och skåpluckor lär ha blivit intonerade av Aaltos känsliga öra.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.