Nej, det här är ingen nystart för migrationspolitiken

Politiskt är det kanske begripligt att man lägger sig platt för Ungern och Polen – men moraliskt är det stötande

Av: Petter Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ylva Johansson presenterade i dag ett förslag till ny, gemensam migrationspolitik för EU.
Foto: Stephanie Lecocq / TT
Ylva Johansson presenterade i dag ett förslag till ny, gemensam migrationspolitik för EU.

”En nystart”. Så vill EU-kommissionen att vi ska uppfatta den nya Asylpolitiska pakt som kommissionär Ylva Johansson presenterade i eftermiddags. Det upprepades gång på gång och är möjligen sant i detaljerna, jag ska återkomma till det, men inte vad gäller inriktningen.

I själva verket bygger pakten vidare på den politik som alltid har präglat unionen, och som syftar till att hålla migranter borta från europeisk mark, att noggrant kontrollera dem som ändå kommer hit, och att deportera så många som möjligt, så snabbt som möjligt.

Pakten avspeglar nästan helt staternas intresse av kontroll, nästan inte alls flyktingarnas intresse av att få skydd och överhuvudtaget inte de ekonomiska migranternas intressen av ett bättre liv. Det har, inte minst sedan 2015, blivit det helt normaliserade perspektivet, inte bara bland kontinentens högerradikaler, utan också bland förr mer anständiga partier: migranter är ett problem som ska minimeras.


Just nu är det inte flyktingarna som oroar EU-kommissionen, de är så få, utan dem vi för enkelhetens skull kan kalla ekonomiska migranter, även om de kan ha tusen olika skäl för att ta sig till Europa. Det är dessa, de papperslösa, man vill hålla borta.

Det mest effektiva är att se till att de aldrig kan komma till EU överhuvudtaget. Det sker redan med viseringstvång och transportörsansvar, men också genom att man betalar länder som Turkiet och Libyen för att stoppa migranter och angripa smugglarna. Det vill kommissionen nu bygga vidare på. Fler länder i Asien och Afrika ska mutas med olika former av ekonomiska investeringar och bistånd för att stoppa migranterna, ”uppströms”, som Johansson uttryckte det. Vi låter stater som inte är vare sig rättssäkra eller demokratiska blir våra gränsvakter.

I nästa led vill man snabba på sorteringen av flyktingar och andra migranter.

Den ska ske direkt vid gränsen. På fem dagar ska de asylsökande genomgå en rad kontroller och bli registrerade. De som kommer från länder där vanligtvis ”få” brukar få asyl, ska sedan genomgå en snabbprövning på max 12 veckor, där de ska får sina individuella asylskäl bedömda. Om de får avslag ska de deporteras direkt.


Det finns två poänger med detta. Dels är det lättare att deportera folk som ännu inte har hunnit bita sig fast i ett samhälle, fått vänner, familj, jobb och lärt sig språket. Dels, underströk Johansson, ska snabbförfarandet avskräcka. Om folk vet att risken är stor att de fastnar vid gränsen kommer färre att försöka.

Kanske är det just denna avskräckningseffekt kommissionen har i bakhuvudet när man definierar ”få” som 20 procent.

Jag trodde först jag hade hört fel.

Det är absurt hög tröskel. 20 procent innebär ju att folk från länder som Libyen, Libanon, Algeriet eller Venezuela (för att använda den svenska statistiken från förra året) inte ens ska tänka tanken att söka asyl, fastän så många som var femte kan ha flyktingskäl.

Vi låter stater som inte är vare sig rättssäkra eller demokratiska blir våra gränsvakter.

Det är en förstås helt begriplig ambition att försöka skilja på dem goda chanser till asyl och dem som är chanslösa. Distinktionen mellan flyktingar och andra migranter måste bestå, annars upplöses också meningen med asylrätten.

Men det är också en konstruktion som kanske ser bra ut på pappret, men som i verkligheten riskerar att bli riktigt miserabel.


Det är inget långsökt scenario att de stora mottagningscentra man tänker sig att bygga upp, där folk ska stanna i först fem dagar och sedan max 12 veckor vid en massflyktsituation, snabbt skulle kunna bli överfyllda så att folk blir kvar i kö i många månader. Det är också mycket riskabelt att tror att man på ett rättssäkert sätt skulle kunna pröva komplicerade asylfall på bara 12 veckor. Man kan befara att en persons ursprungsland då kommer att väga så tungt att de individuella asylskälen lättare slarvas bort.

Förmodligen vore det både mer humant och mer rättssäkert att direkt placera ut de asylsökande i olika medlemsstater och låta prövningen ske där.

Just det är med utplaceringen är en knäckfråga, där kommissionen tyvärr backar en bra bit från idén om ett obligatoriskt omfördelningsprogram.

Vid en kris, eller risk för kris, ska det visserligen vara obligatoriskt att agera solidariskt, men ingen stat ska tvingas att ta emot flyktingar. Istället ska man kunna välja att hjälpa till med deportationer. Sverige skulle alltså, för att ta ett exempel, kunna åta sig att sköta utvisningen av några hundra personer från Italien, snarare än att ta emot flyktingar.


Politiskt är det kanske begripligt att kommissionen här lägger sig platt för länder som Ungern och Polen, eftersom det vore en gudagåva för den styrande ytterhögern att kunna rasa mot hur ”Brysseleliten” påtvingar dem en flyktingkvot. Men moraliskt är det djupt stötande.

Lika tvivelaktigt är det att denna omfördelningsmekanism bara ska kicka in när väldigt många asylsökande kommer till ett land, eftersom det innebär att Medelhavsländerna även i fortsättningen tvingas bära det mesta av ansvaret – vilket inte med några omskrivningar i världen kan kallas en solidarisk asylpolitik.

”Min bild är att vi kommer ha 27 länder som inte är nöjda med mina förslag”, sa Ylva Johansson till Ekot i dag.

Det är möjligt.

Men de som ser migranter som ett stort samhällsproblem har skäl att vara betydlig nöjdare än vi som hade önskat en genuin nystart.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN